Det är är ett av de inlägg jag själv är förvånad över fick så positiv respons. Jag gruvade mig länge över att skriva det men efter tusen korrekturläsningar av mig själv så…

Publicerad fredag 25 november 2011 13:55.

Många är de mail och kommentarer från er läsare om våra, kanske främst mina, tankar om att hålla våra barn hemmavid så länge det bara går istället för att dagen efter deras 1 årsdag börja inskolning i barnomsorg såsom många väljer/är tvingade att göra. Blir jag, som högskoleutbildad pedagog, inte kluven? Är inte detta ett dilemma för mig? Frågorna från er är många och tankarna hos mig likaså – vad kan jag skriva? Vad får jag skriva? Hur man än vänder och vrider på det har man ändan bak och det är alltid, tro mig, någon som känner sig trampad på. Några tycker man sticker ut hakan och att man är rent ut oförskämd medan andra jublar över glädjen i att ha funnit någon som tänker precis som en själv. Så har det, och kommer alltid att vara. Redan nu kan jag säga att det inte är min mening att såra någon på något sätt, intentionen är att belysa den verklighet många är en del av men ändå dåligt insatta i. Jag vill ge min syn på det hela och förklaringen på varför vi gör som vi gör. Hoppas ni förstår?

Blir jag då kluven? Är det ett dilemma? Nej, svaret är glasklart – mina barn har det bäst hemma hos antingen mig eller Johan, all annan barnomsorg är för oss plan B, och då Johan i nuläget inte befinner sig i den möjligheten på jobbet att han kan vara hemma så är det jag som är det nu – något jag trivs alldeles ypperligt med!

Jag gick själv hos dagbarnvårdare som barn, s.k ‘dagmamma’ (en yrkeskategori som de flesta kommuner gör allt för att utplåna idag), med två arbetande föräldrar. Min mamma jobbade dock halvtid (ledig varannan vecka och jobbade varannan) fram tills min bror föddes då jag var 4 år. Då han skolades in hos samma dagbarnvårdare som mig valde hon och pappa att hon skulle jobba 60 % och hon fortsatte sedan med det fram tills han var 5 år och jag då 9 år. Jag är övertygad om att det präglat mig och oss till att tycka som vi gör. Jag är fullt medveten om att alla inte har valet att kunna gå ner i tjänst och jag vet att det var lättare rent ekonomiskt på det glada 80-talet, men vissa kan faktiskt det och för många av de handlar det om prioriteringar. Man vänjer sig vid en livsstil utan barn utan att ha i åtanke att den kanske förändras med barn. Man behöver kanske inte jobba 100 % båda två? Att en förälder jobbar 90 % kanske för vissa ger ett hanterbart avfall i plånboken men istället möjligheten att gå efter lunch en dag varannan vecka – i det perspektivet blir de där 10 % helt plötsligt mycket värda. Då vi bodde i stan hade jag under en period en 75 % tjänst innan jag fick tillsvidareanställning och schemat var lagt så att jag jobbade många kortdagar och även hade en del lediga eftermiddagar. Jag gick genom stadskärnan för att komma hem och så många gånger mötte jag föräldrar vars barn jag skötte om, i godan ro flanerandes på stan. De kunde vara nyklippta eller bära ett gäng shoppingpåsar i näven. Missförstå mig rätt, klart man har rätt som förälder att rå om sig själv ibland, men då det alltsomoftast är samma föräldrar som gör så och det är deras barn som har längst tid på schemat och står ledsna vid grinden för att de är ensamma kvar på gården så gör det så ont, så ont i hjärtat. Detta var också oftast de föräldrar man visste hade bra jobb och därigenom antagligen också en god inkomst. Ledsen blir man också då föräldrar i god tid kan tala om att barnen blir lediga då och då och barnen laddar för detta till max. Tidigt på morgonen den lediga dagen ringer de och säger ‘Vi kommer med X idag för jag måste städa idag då vi får gäster i helgen/behöver göra några ärenden/ska handla julklappar’ osv. Sedan står de så snart i hallen på förskolan med ledsna barn som inte vill säga hejdå till mamma eller pappa. Detta är vad maxtaxans införande i början på 2000-talet lett till.

Jag undrar om många föräldrar tvivlar i sin föräldraroll och inte vågar förstå att de är det allra bästa för sina barn?

Genom åren har jag mött och jobbat jämte de mest fantastiska kollegorna; de som är gamla i gemet och nyexade, de med gymnasial nivå och de med ‘bara’ arbetslivserfarenhet som till slut lett till fast anställning, vikarier och högskoleutbildade. Alla som på ett eller annat sätt gör allt som står i deras makt att göra det bästa för barnen men som går på knäna där ute i verkligheten. Och då ska man ändå komma ihåg att förskolan i Sverige är fantastisk jämfört med andra länder, och det menar jag verkligen. Ändå blir det inte som någon vill; regeringen knorrar för att en kvalitativ skola och förskola kostar för mycket och vill inget hellre än att snåla, kommunerna tvingas pussla med tidiga pensionsavgångar och vikariestopp för att de har ett överflöd av anställda, rektorerna ska trolla med knäna för att områdescheferna behöver de pengar personalen kräver för att kunna erbjuda den kvalitativa förskola och omsorg som satts som mål. En helt ouppnåelig ekvation som sedan föräldrar betalar för i tron att det är det bästa de kan ge sina barn.

Nej, jag fördömer inte min yrkesroll på något sätt men jag värdesätter min föräldraroll högre – vem kan ge mitt barn det bästa om inte jag själv? När blev föreställningen om att förskolan är det bästa alternativet för barnen befäst som norm och kutym i samhället?

Dessutom känns det knasigt att jag som utbildad pedagog ska lämna bort mina barn för att ta hand om andras. Även om vi skulle föräras med ett tredje barn, vilket vi på sikt drömmer om, så är våra barn hemma själva med en förskollärare på 100 % fördelat på 3 barn. Inget resursfördelningssystem i världen kan ersätta det, men viktigast är att våra barn är hemma med en förälder på 100 % och det är oersättligt då man är liten.

kategorier: Blandade inlägg, Ekonördarnas framtid, Lite mer personligt