Ni vet ju att jag både drömmer om ett tredje barn på sikt och atg jag verkligen älskar att föda barn (graviditeter lite mindre ) så vad passar då bättre än att bjuda på våra vällästa förlossningsberättelser?

Först ut, Leon;

Ompublicerad på nya bloggen torsdag 14 april 2011 15:16.

Lördagen den 4 oktober skulle vi till min bror och hans fästmö i Umeå. Innan vi skulle åka upptäckte jag att slemproppen gått så den dagen tillbringades på förlossningen med slut-ordination att vila och ta det lugnt kommande veckor. Helgen efter, den 11 oktober, hade vi egentligen tänkt vara i vår fjällstuga i Storlien men vågade inte åka då det är 25 mil till närmaste BB ifrån stugan. Vi tänkte; åker vi så händer det säkert något, stannar vi hemma blir det lugnt. Men nej…Vi åkte till Umeå då istället och hade det hur trevligt som helst! Vi mös, kramades, shoppade på Myrorna (hittade en grym jacka då som ser ut som en puli och som jag fortfarande älskar!) och drack ljuvligt läskande lemon-shakes och mådde allmänt gott!

Då vi kom hem började vi se en film men vid 22.30-tiden kände vi oss trötta så vi gick och lade oss. Ca. 50 minuter senare vaknade jag, gick på toan och då gick vattnet. Vi behöll dock lugnet och ringde förlossningen. De bad oss komma in direkt eftersom det inte var en fullgången graviditet och eftersom man inte visste om bebisen fixerat sig. Vi slängde ner lite grejor (läs halva hemmet) i raskt tempo, kramade vovven, ringde Johan’s föräldrar som var ute på galej och bad hans pappa komma ner och sova med Lotus då de kom hem och brände iväg till sjukhuset och akutmottagningen.

Väl framme fick jag (efter att ha läkt vad som kände som flera liter fostervatten inne på akuten i deras entré) åka rullstol upp till förslossningen/BB. Direkt då vi kom upp på rummet togs ett CRP (ett prov för att kolla eventuella infektioner för att se om någon sådan startat igång det hela) på mig och jag kopplades upp mot en CTG-apparat som följde min och bebisens välmående. Eftersom jag fortfarande var i vecka 32 då jag kom in ville man göra allt för att jag skulle hinna gå in i vecka 33, alla dagar extra inne i magen är värdefulla för prematura barn plus att Övik bara kan ta emot barn födda efter v. 33 på sin neonatala avdelning. Jag fick Bricanyl-dropp för att de molande värkar jag nu hade fått skulle avta och man gav bebisen 2 sprutor med Cortison för att påskynda dess lungmognad. De togs med 12 timmars intervall så inte före söndagkväll kl. 21 fick bebisen komma, men gärna ännu senare.

Värkarna kom och gick och det beslutades att efter att de sista Cortison-sprutorna fått verka skulle man inte längre försöka fördröja förlossningen utan låta naturen ha sin gilla gång. Under söndagen den 12e oktober gjordes ett tillväxt-UL som visade att bebisen mådde toppen och man uppskattade då dess vikt till 2,2 kg. Vi försökte kika vad det var som doldes där inne men det sprattlade så hemskt så ingen, inte ens barnläkaren som utförde det, hade en chans att se!

På måndagkväll kom en barnsjuksköterska ner från barnavdelningen och förklarade en massa för oss om vad som skulle hända nu sedan. Hon berättade att bebisen med största sannolikhet inte skulle skrika då den föddes eftersom den skulle vara så liten. Hon gick igenom allt från respiratorer till CPAP-apparater (andningshjälp där man andas mot ett motstånd för att lungorna ska slippa vidga sig själv). Hon sa också att ett team med barnläkare skulle vänta utanför medan jag födde och sedan skulle Johan får följa med de och bebisen medan jag fick vara kvar och föda ut moderkakan och genomgå en grundlig koll.

Natten mellan tisdag och onsdag hade jag regelbundna värkar, mellan 15 och 30 minuter mellan varje värk. Johan och jag andades profylaktiskt igenom varje en och somnade sedan tills det var dags för nästa. Jag var oerhört trött vid det här laget eftersom jag nu haft värkar sedan vattnet gick innan midnatt natten mellan lördag och söndag. I journalen vid denna tidpunkt kan man läsa att ‘Pat. sover och djupandas med bravur.’ Vid 10-tiden på onsdagen körde värkarna igång på allvar medan Johan och jag tog det lugnt själva inne på vårt rum. Vi lyssnade på avslappningsmusik och andades tillsammans. Vi pratade kring våra målbilder och han gav mig lugnande massage. Jag tog en dusch där Johan var med och masserade regelbundet och jag hann även gå på toaletten. Vid 11-tiden kom de allt tätare och 11.40 finns det noterat i min journal att de anser att förlossningen nu var igång. Man ville vänta med att kolla hur pass öppen jag var eftersom minsta lilla bakterie var ännu känsligare för bebisen då den var så pass tidig så jag gick och harvade på in i det sista. Strax efter 13 kollade ansvarig barnmorska och det visade sig då att jag var öppen 10 cm. Snabbt byttes säng till en förlossningssäng och latexhandskar fylldes med hetvatten för att kunna värma mellangården. 13.20 kom den första krystvärken och i samma sekund radade teamet med akutläkare upp sig i förmaket in till vårt rum. 13.37 kom så älskade Leon till världen med ett ill-vrål! Som för att säga ”Fuck you, världen” liksom! Eftersom han mådde så bra lades han direkt upp på mitt bröst och betraktades av de stoltaste föräldrarna i världshistorien och än idag, 2 ½ år senare kan jag varken berätta om detta eller läsa det utan att börja gråta! Han vägde 1870 gr. och var 44 cm. lång. Efter ett par minuter gick Johan (som nyligen klippt sin första navelsträng) iväg med sin förstfödde son i famnen in till ett undersökningsrum där läkarna väntade. Man försökte förgäves få ut min moderkaka men ganska snabbt beslutades att jag skulle ner på operation och sövas för att man skulle skrapa ut den manuellt. Ja, det hade säkerligen kännts om jag varit vaken! Innan jag åkte iväg kom dock Johan tillbaka med vår välmående son och vi fick en alldeles underbar familjestund tillsammans.

Medan jag sedan rullades iväg bar Johan upp Leon på neonatala avdelningen på barnavdelningen för en grundligare undersökning av överläkaren. Jag sövdes och det sista jag minns är att det kändes som om man var med i ett avsnitt av ”Cityakuten” eller ”Grey’s anatomy” med alla grönklädda människor som stirrade ner på mig! Jag som aldrig någonsin legat på sjukhus tyckte detta var otroligt spännande! Efter 50 minuter vaknade jag upp och han precis piggna till så kom Johan ner till mig. Han hade då en massa goda nyheter gällande Leon och vi bara njöt av att vi nu var föräldrar. Väl tillbaka på BB väntade lasagne till mig och de sedvanliga samtalen till familj och vänner ringdes. Efter ett tag åkte jag rullstol upp till avdelning 21 för att se min och Johan’s underbare son! Han låg där i värmebädd och sussade och hade precis ätit sitt andra mål här i livet, även detta ur en s.k. snipa.

Man ville dock inte skriva ut mig från BB och in på neonatala eftersom jag tappat stora mängder blod så jag och Johan sov på BB den natten. Jag ljuger inte då jag säger att jag aldrig sovit så gott. Vi somnade hand i hand, överlyckliga över att vår kärleks-mirakel nu kommit till oss, förmodligen för tidigt eftersom vi längtat så innerligt!

Dagen efter (torsdag 16 oktober) var vi uppe på 21:an hela dagen och fick ‘lära oss ta hand om’ Leon. Vi mös och snusade och åkte ner på regelbundna kontroller av mig på BB. Man beslutade dock att jag skulle vara inskriven på BB ytterligare en natt eftersom jag fortfarande hade så lågt Hb-värde (under 60) och blodtryck (ett undertryck på under 80) samt tappat flera liter blod under förlossningen. Denna natt åkte Johan hem och sov hemma för första gången på flera dagar, gissa om Lotus blev glad! Den kvällen kom en barnmorska in och gick igenom mina journaler och förklarade allt som det stod för. Hon sa att det var sällan man såg ett så lugnt och samspelt par föda barn på ett så naturligt sätt trots den ovanligt långa förlossningen. Då blev jag stolt! Förlossningen belv ju nämligen precis som vi tänkt, om än lite väl tidig! Speciellt härlig tycker jag rutan är där det står ett kryss efter ”Ingen smärtlindring ö h t (över huvud taget)”! Det var vår önskan och det känns skönt att vi lyckades uppfylla den.

På fredagmorgon den 17e oktober skrevs jag in på barn tillsammans med Leon och där inskrivna i sammanlagt 4 veckor, även om vi fick åka hem på permissioner påm slutet för att slussas in i vardagen.

Han åt Teofyllamin (som han åt den lägsta dosen av) i 3 veckor och den gav vi honom själva 2 ggr/dag via hans sondslang i näsan. På slutet fick vi vara hemma hela dagarna, varannan dag 9.00-21.00 och varannan 11.00-21.00, de dagarna för att vi ska vara med då läkarna går ronden, tills han vägde över 2 kg. Då blev vi ut-permitterade och åkte in ett par gånger i veckan för att vägas och undersökas tills han var stark nog att äta själv och sonden kunde tas bort då han var 5 veckor, alltså i v. 38.

Jag mådde bra som nyförlöst, fick ingen direkt ‘baby-blues’ utan mer en ‘oj, så ensam jag är här uppe på neonatala-blues’ som min älskade mor snabbt rådde bot på! Jag fick snabbt slut på efterbörden vilket var skönt eftersom jag redan tappat så pass mycket blod. Jag har aldrig haft några problem med amningen trots att jag kämpade med pump (fick en hemlånad på recept pga. preamturiteten) i 5 v. och sammanlagt pumpade ur ca. 300 ggr. och fick aldrig någon tillstymmelse ens till mjölkstockning. Leon helammades i nästan 7 mån. (vi introducerade smakisar men bytte inte ut något mål förrän då) och delammades till 1 år och 2 veckors ålder då han själv valde att sluta efter att vi haft svininfluensan.

Den 28e oktober vägde prinsen hursomhaver 1880 gr. så då hade han gått upp det han gick ner efter förlossningen och 10 gram extra bonus. Det tog tid för honom så det var så härligt att se att vågen tickade uppåt för varje morgon jag vägde honom, och då vi äntligen blev helt avpolleterade från barnavdelningen vid 6 månaders ålder jublade jag! Jag hade kunnat kyssa barnläkarens fötter! Då hade han mått så bra hela tiden att de fortfarande var förvånade och sedan dess har han varit ett osedvanligt friskt barn bortsett från några förkylningar/år, svininfluensan och magsjuka en gång.

Jag är otroligt nyfiken på hur förlossningsberättelsen med Kringlan kommer att se ut för självfallet kommer ni att få ta del av den också i sinom tid!

kategorier: Blandade inlägg, Ekonördarnas framtid, Lite mer personligt